Målning av John Singer Sargent: The Pink Dress
Hjälten i Professorn, William Crimsworth, tycker till om sin svägerska:
Jag betraktade hennes ögon och önskade att jag där kunde avläsa den intelligens jag inte kunde skönja i hennes ansikte eller höra i hennes konversation. De var glada och ganska små. Jag såg livlighet, fåfänga och koketteri i hennes blick. Men jag letade förgäves efter glimten av en själ. Vita halsar, karminröda läppar och kinder, glänsande lockigt hårsvall är inte tillräckligt för mig om det inte finns någon gnista som lever kvar efter att rosorna och liljorna vissnat och det glänsande håret blivit grått. I solsken, i goda tider är blommor vackra. Men hur många regniga dagar är det inte i livet – novembervädrets elände, när en mans hus och härd sannerligen skulle vara mycket kyligt utan det klara, värmande ljuset från ett intellekt.
En gång såg jag ett test om vad man tyckte var attraktivast hos en person: det fysiska utseendet, pengar eller makt. Intressant att man inte ens kunde välja intellekt (eller hjärta, själ, ett djup, hur man nu vill definiera det). Ska medmänniskor bara ses som objekt, antingen att beundra utifrån, eller uppnå något genom pengar eller makt? Ett verkligt möte med en annan människa sker där man är fullt närvarande (hjärta, själ, intellekt) med varandra. Alla ytliga egenskaper har då 0 betydelse. När man har haft sådana möten vill man inte längre ha något annat…