Det mångtydiga slutet på Villette:
Och nu har de tre åren gått. Monsieur Emanuel kommer snart åter. Det är höst. Han kommer att vara hos mig innan novembers dimmor kommer. Min skola går lysande. Mitt hus står klart. Jag har ställt i ordning ett litet bibliotek åt honom och fyllt hyllorna med de böcker han lämnade kvar hos mig. Jag har av kärlek – för jag är av naturen ingen trädgårdsmästare – odlat de växter han tyckte bäst om och några av dem står fortfarande i blom. Jag tyckte att jag älskade honom när han reste sin väg. Nu älskar jag honom på ett annat sätt, han är mer min egen.
Solen har passerat höstdagjämningen. Dagarna blir kortare och löven faller. Men – han kommer.
Det är frost nattetid. November har sänt sina dimmor i förväg. Vinden låter höra sin höstliga klagan. Men – han kommer.
Mäktiga, dunkla skyar sveper lågt. Sjögräs driver in från väster. Molnen bildar underliga formationer – valv och breda, ljusa stråk. Morgnarna är strålande – praktfulla, storartade och purpurfärgade som en kungamantel. Flammande skyar, så rasande att de ger sig mitt in i stridens hetta, så blodiga att de drar vanära över Segerns stolthet. Jag kan tolka några tecken på himlen. Jag har iakttagit dem ända sedan barndomen. Gud, vaka över det där seglet! Å! Vaka över det!
Vinden vrider åt väst. Stilla, stilla du Banshee som ylar i alla fönster! Den kommer att tillta, den kommer att stegras, den kommer att tjuta länge. Hur mycket jag än vandrar omkring i huset den här natten kan jag inte stilla oljudet. Med tiden blev det starkare. Vid midnatt hörde och fruktade alla sömnlösa en vild, västlig storm. Den stormen rasade ursinnigt i sju dygn. Den upphörde inte förrän Atlanten fyllts av vrak. Den stillnade inte förrän djupen hade fått sitt byte. Inte förrän stormens förgörande ängel hade fullgjort sitt arbete, skulle han sänka sina vingar, vars vingslag var som åskan och vars darrande vingpennor var som stormen.
Tystnad, var stilla! Å! Tusenden plågade som gråtande bad i ängslan och väntade på stränderna och lyssnade efter att få höra de orden. Men inget hördes – inget hördes. När tystnaden kom, märkte några inte det. När solen återvände var ljuset natt för några!
Här stannar jag. Här stannar jag genast. Det har sagts nog. Må inget fridsamt, vänligt sinne oroas. Låt ljusa fantasier hoppas. Låt dem föreställa sig den ljuvliga glädje som ur stark fruktan föds på nytt, hänfördheten över att ha räddats från fara, den underbara lindringen av skräcken, återkomstens fröjd. Låt dem föreställa sig äktenskap och därefter ett lyckligt liv.
Jag har precis läst ut boken, trots att jag försökt sträcka ut läsningen. Och lämnas, som citatet visar, i en osäkerhet som är som livet självt.
Jag måste hylla översättarna, ty jag har läst en tredjedel av boken på engelska, men fick ge upp då min engelska inte är så bra. Men jag fick en känsla för tilltalet i boken. Och det tilltalet finns kvar i översättningen. Boken, där språket är en mycket stor del av upplevelsen, ger en nära förnimmelse av Lucy. Även om saker händer, är händelserna helt underordnade förnimmelsen av Lucy. Aldrig har jag känt en sådan närhet till en litterär person, en närhet som för varje sida blir mer och mer intensiv. Så intensiv att jag läste långsammare och långsammare, allt efter jag såg att sidorna blev färre och färre. Den närheten och den intensiteten man erfar kommer genom språket, givetvis ursprungligen från Charlotte, men iförd en svensk, fantastisk språkdräkt av översättarna. Jag tackar er två översättare, ty blott p g a er har jag fått uppleva Lucy. Ert språk var fantastiskt. Somliga stycken var som språkliga … bakelser. Hade jag läst dem högt, hade jag sett ut som en Ranelidare, en sann språknjutare.
Nu får man vänta ett tag på att er nästa gärning, Professorn, kommer ut. Och det kanske är bra. Intensiteten från Villette kanske skall lägga sig. Men många, många tack till er översättare. Så mycket rikare jag blivit p g a er.