Du kan köpa Villette till reapris på Bokus för 125: -, Adlibris för 109:-, CDON för 109:-, på Akademibokhandeln för 69:- (!) eller på någon annan bokhandel.
Utdrag ur några recensioner:
»En fantastisk bok.« C-G KARLSSON, GOKVÄLL, SVT
» Charlotte Brontë skrev här med sitt fulla geni.« MALIN ULLGREN, DN
» En fantastisk roman.« JOSEFIN HOLMSTRÖM, SvD
På fredag är det Tjugonde Knut. Då är julen slut och då avslutar vi röstningen i tävlingen där man kan vinna böcker genom att rösta på vilket Charlotte Brontë-citat man tycker bäst om. Bland dem som röstar lottar vi ut våra översättningar av Villette, Professorn och Systrarna Brontës Värld. En vinst på tio röster, så chanserna att vinna är ganska stora. Hittills har vi fått in 46 röster så kanske blir det minst 5 vinster.
Citaten hittar du nedan, röstar gör du enklast genom att skicka ett mail till angria@telia.com eller kommentera det här inlägget.
Målning av Charles Courtney Curran: A breezy day
Tävlingen där man kan vinna böcker genom att rösta på vilket Charlotte Brontë-citat man tycker bäst om pågår ända till Tjugondag Knut. Bland dem som röstar lottar vi ut våra översättningar av Villette, Professorn och Systrarna Brontës Värld. Har du dem redan eller har läst dem är de inte helt fel som presentböcker. En vinst på tio röster, så chanserna att vinna är ganska stora. Citaten hittar du nedan, röstar gör du enklast genom att skicka ett mail till angria@telia.com eller kommentera det här inlägget.
Målning av Charles Courtney Curran: Lotus Lilies
Lucy Snowe, i Villette, är lika kylig som sitt efternamn:
Under några minuter kände jag att hon plågades. I det ögonblicket av sitt unga liv hade hon känslor som somliga aldrig upplever. Det var en del av hennes natur. Hon skulle uppleva fler sådana ögonblick, om hon fick leva. Ingen talade. Mrs Bretton, som var mor, fällde en tår eller två. Graham, som satt och skrev, höjde blicken och stirrade på henne. Jag, Lucy Snowe, var lugn.
Ur vår översättning av Villette
Målning av Cecilia Beaux (1855-1943), Fanny Travis: A little girl
Målning av Childe Hassam: The Victorian Chair
… jag skälvde i mitt inre, min själ skakade nästan loss sina fjättrade vingar. Jag fick plötsligt en känsla av att jag, som ännu aldrig riktigt levat, äntligen skulle få smaka på livet
Ur vår översättning av Villette
Lucy Snowe i Villette reflekterar dystert:
Jag tycker om att se blommor växa, men när de är plockade tilltalar de mig inte längre. Jag ser dem som rotlösa och förgängliga ting. Deras likhet med livet gör mig sorgsen. Jag ger aldrig blommor till dem jag älskar och jag vill aldrig ta emot några från dem som är mig kära.
Ur vår egen översättning av Villette
Målning av Caspar David Friedrich: Der Mönch am Meer – Munken vid havet
Lucy Snowe i vår översättning av Villette:
Att se och känna till det värsta är att beröva Fruktan hennes främsta fördel.
POE
Lucy Snowe reflekterar i Villette:
Jag förundrades mycket över det skarpsinne som servitörer och kammarjungfrur uppvisade när de anpassade bemötandet till gästen. Hur kunde all världens servitörer på värdshus och uppasserskor på skepp med ett ögonkast fastställa att till exempel jag var en person utan någon som helst social betydelse och inte nedtyngd av kontanter? De visste det tydligen. Det verkade ganska uppenbart att de alla efter ett snabbt överslag uppskattade mig till ungefär samma obetydliga värde. Detta faktum tycktes mig besynnerligt men slående. Jag kunde inte dölja för mig själv vad det tydde på men lyckades inte desto mindre hålla modet uppe ganska väl.
Målning av Caspar David Friedrich: Frau vor untergehender Sonne
Jag antar, Lucy Snowe, att din levnadsbana inte kommer att bilda en cirkel. För dig kommer det att räcka med en halvmåne. Må så vara. Jag ser mängder av medmänniskor som inte har det bättre. Jag ser att många män och ännu fler kvinnor lever sina liv i självförnekelse och umbäranden. Jag ser ingen anledning till att jag borde vara en av de få gynnade. Jag tror att en blandning av hopp och solsken mildrar även de värsta öden. Jag tror inte att det här livet är allt, varken början eller slut. Jag tror, när jag darrar. Jag känner tillit, när jag gråter.
Ur Villette i vår egen översättning.
Det mångtydiga slutet på Villette:
Och nu har de tre åren gått. Monsieur Emanuel kommer snart åter. Det är höst. Han kommer att vara hos mig innan novembers dimmor kommer. Min skola går lysande. Mitt hus står klart. Jag har ställt i ordning ett litet bibliotek åt honom och fyllt hyllorna med de böcker han lämnade kvar hos mig. Jag har av kärlek – för jag är av naturen ingen trädgårdsmästare – odlat de växter han tyckte bäst om och några av dem står fortfarande i blom. Jag tyckte att jag älskade honom när han reste sin väg. Nu älskar jag honom på ett annat sätt, han är mer min egen.
Solen har passerat höstdagjämningen. Dagarna blir kortare och löven faller. Men – han kommer.
Det är frost nattetid. November har sänt sina dimmor i förväg. Vinden låter höra sin höstliga klagan. Men – han kommer.
Mäktiga, dunkla skyar sveper lågt. Sjögräs driver in från väster. Molnen bildar underliga formationer – valv och breda, ljusa stråk. Morgnarna är strålande – praktfulla, storartade och purpurfärgade som en kungamantel. Flammande skyar, så rasande att de ger sig mitt in i stridens hetta, så blodiga att de drar vanära över Segerns stolthet. Jag kan tolka några tecken på himlen. Jag har iakttagit dem ända sedan barndomen. Gud, vaka över det där seglet! Å! Vaka över det!
Vinden vrider åt väst. Stilla, stilla du Banshee som ylar i alla fönster! Den kommer att tillta, den kommer att stegras, den kommer att tjuta länge. Hur mycket jag än vandrar omkring i huset den här natten kan jag inte stilla oljudet. Med tiden blev det starkare. Vid midnatt hörde och fruktade alla sömnlösa en vild, västlig storm. Den stormen rasade ursinnigt i sju dygn. Den upphörde inte förrän Atlanten fyllts av vrak. Den stillnade inte förrän djupen hade fått sitt byte. Inte förrän stormens förgörande ängel hade fullgjort sitt arbete, skulle han sänka sina vingar, vars vingslag var som åskan och vars darrande vingpennor var som stormen.
Tystnad, var stilla! Å! Tusenden plågade som gråtande bad i ängslan och väntade på stränderna och lyssnade efter att få höra de orden. Men inget hördes – inget hördes. När tystnaden kom, märkte några inte det. När solen återvände var ljuset natt för några!
Här stannar jag. Här stannar jag genast. Det har sagts nog. Må inget fridsamt, vänligt sinne oroas. Låt ljusa fantasier hoppas. Låt dem föreställa sig den ljuvliga glädje som ur stark fruktan föds på nytt, hänfördheten över att ha räddats från fara, den underbara lindringen av skräcken, återkomstens fröjd. Låt dem föreställa sig äktenskap och därefter ett lyckligt liv.
