Efter att de två äldsta systrarna dött vid 11 respektive 10 års ålder på grund av förhållandena vid den skola där även Charlotte och Emily gick, bestämde sig Patrick Brontë för att själv ge barnen skolundervisning i hemmet. Det ledde till att barnen levde ett isolerat liv, där de endast studerade, läste och fantiserade och skrev om sina fantasivärldar Angria och Gondal. Man umgicks inte mycket med invånarna i Haworth och när barnen träffade andra barn hade de inte en aning om de lekar som alla de andra barnen kunde.
Rummet där barnen studerade
Som vuxna blev de – kanske beroende på uppväxten – lindrigt sagt udda i sällskapslivet. Emily fick knappast någonsin ur sig mer än något enstavigt muttrande medan Charlotte ibland var tillräckligt ivrig för att tala med liv och lust – om vissa ämnen – men, innan hon lossade tungans band, brukade hon vrida sig i stolen så att ansiktet nästan doldes för den hon talade med.
Hur kunde dessa inbundna kvinnor med så liten erfarenhet av livet skriva så insiktsfulla böcker med så livfull dialog?!? Vad tror du?
