Mia Wasikowska som Jane Eyre
Jane framför sin hjärtas mening till Mr Rochester:
”Jag anser inte att ni har rätt att befalla över mig, sir, bara för att ni är äldre eller för att ni har sett mer av världen än jag. Om ni är överlägsen beror på hur ni har använt er tid och era erfarenheter.
Ur Jane Eyre, översättning Gun-Britt Sundström
Problemet är inte att jag är ogift och troligtvis kommer att förbli ogift utan att jag är ensam och troligtvis kommer att förbli ensam.
Charlotte Brontë
Jane, 8 år, förhörs av mr Brocklehurst, styrelseordförande för den rysliga skola dit hon ska skickas:
Ingenting är så sorgligt som ett styggt litet barn, började han, och särskilt en stygg liten flicka. Vet du vart de onda kommer när de dör?
De kommer till helvetet, svarade jag raskt och ortodoxt.
Och vad är helvetet? Kan du säga det?
En brinnande avgrund.
Skulle du vilja falla i den avgrunden och brinna för evigt?
Nej, sir.
Vad kan du göra för att slippa det?
Jag funderade ett tag. När mitt svar kom var det inte invändningsfritt: Jag får hålla mig frisk och inte dö.
Lycka som inte delas kan knappast kallas lycka – den saknar smak.
Det är bättre att sakna logik än att sakna känslor.
Huvudpersonen, William Crimsworth, tycker till om sin svägerska i Professorn:
Jag såg livlighet, fåfänga och koketteri i hennes blick. Men jag letade förgäves efter glimten av en själ. Jag är ingen österlänning. Vita halsar, karminröda läppar och kinder, glänsande lockigt hårsvall är inte tillräckligt för mig om där inte finns en prometheusgnista som lever vidare efter att rosorna och liljorna vissnat och det glänsande håret blivit grått. I solsken, i goda tider är blommor vackra. Men hur många regniga dagar är det inte i livet – novembervädrets elände, när en mans hus och härd sannerligen skulle vara mycket kyligt utan det klara, värmande ljuset från ett intellekt.
I Villette diskuterar Polly, 6 år, Graham Bretton med Lucy Snowe:
”Tycker ni om Graham, miss Snowe?”
”Tycker om honom? Ja, litet grand.”
”Bara litet grand! Tycker ni lika mycket om honom som jag?”
”Jag tror inte det. Nej, inte som du.”
”Tycker ni mycket om honom?”
”Jag sa ju att jag tyckte om honom litet grand. Vad är det för mening att bry sig så väldigt mycket om honom. Han har många brister.”
”Har han?”
”Det har alla pojkar.”
”Fler än vad flickor har?”
”Mycket troligt. Kloka människor säger att det är dårskap att tycka att någon är perfekt och vad gäller att gilla och ogilla, bör man vara vänlig mot alla, men inte dyrka någon.”
”Är ni en klok människa?”
”Jag tycker att jag försöker vara det.
Ovanför huvudet, ovanför hustaken, nästan i jämnhöjd med molnen, såg jag en majestätisk, klotformad massa, mörkblå och diffus – Katedralen. När jag såg den skälvde jag i mitt inre, min själ skakade nästan loss sina fjättrade vingar. Jag fick plötsligt en känsla av att jag, som ännu aldrig riktigt levat, äntligen skulle få smaka på livet
Lucy Snowe i Villette ser för första gången i sitt liv St. Paul’s Cathedral
Jane som guvernant. Charlotte Gainsbourg i 1996 års filmatisering av Jane Eyre.
Det här skrevs 1847, då den här sortens åsikter var mycket kontroversiella:
Kvinnor förväntas alltid vara stillsamma, men kvinnor har samma känslor som män, de har samma behov av att öva sina förmågor och spänna sina krafter som deras bröder har. De plågas av den trånga instängdheten och fullständiga händelselösheten på precis samma sätt som män skulle plågas, och det är trångsynt av deras mer privilegierade medmänniskor att hävda att de borde vara nöjda med att sticka strumpor och laga puddingar, spela piano och brodera väskor. Det är tanklöst att fördöma dem eller skratta åt dem om de vill uträtta mer eller lära sig mer än vad som traditionen föreskriver som passande för deras kön.
Jane i Jane Eyre, översättning Gun-Britt Sundström
Lucy Snowe i Villette ser spöken, känner sig nedstämd och pratar med doktor John:
”Å, doktor John, jag ryser vid tanken på att lida av något sådant! Det såg så verkligt ut. Finns det inget botemedel, inget förebyggande?”
”Lycka är botemedlet, ett glatt sinne är det förebyggande. Odla upp båda!”
Inget hån här i världen låter så falskt för mig som att bli uppmanad att odla lyckan. Vad betyder ett sådant råd? Lyckan är inte en potatis som ska sättas i matjord och täckas med gödsel. Lyckan är det underbara som från Himlen strålar ner till oss. Hon är den gudomliga dagg som själen under vissa av sina sommarmorgnar känner droppa från Paradisets amarantblomma och gyllene frukter.
”Odla lycka!” sade jag kort till läkaren. ”Odlar ni lyckan? Hur gör ni då?”
