UA-71499215-1

Top Withens

Bilden visar ruinerna efter gården Top Withens i närheten av Haworth, där familjen Brontë bodde. En del anser att den är förebilden för familjen Earnshaws gård i Wuthering Heights – alltså där Catherine Earnshaw växte upp.

Men när gården var intakt hade den ingen likhet med den gård som Emily Brontë skriver om. Däremot kan hon ha haft gårdens läge högt upp på hedarna i åtanke när hon skrev boken. Så här står det på minnesplaketten som sitter uppsatt på ruinerna:

Så här skriver berättaren i Wuthering Heights, mr Lockwood, om landskapet: ”This is certainly a beautiful country! In all England, I do not believe that I could have fixed on a situation so completely removed from the stir of society.”

Nu kommer Villette på bokrean!

Du kan köpa Villette till reapris på Bokus för 125: -, Adlibris  för 109:-, CDON för 109:-, på Akademibokhandeln för 69:- (!) eller på någon annan bokhandel.

Utdrag ur några recensioner:

»En fantastisk bok.« C-G KARLSSON, GOKVÄLL, SVT

» Charlotte Brontë skrev här med sitt fulla geni.« MALIN ULLGREN, DN

» En fantastisk roman.« JOSEFIN HOLMSTRÖM, SvD

Caroline Helstone – Ett utdrag ur Shirley

Så här beskrivs en av huvudpersonerna, Caroline Helstone, i vår pågående översättning av Charlotte Brontës Shirley: Skönhetens gåva hade inte nekats henne. Det var inte helt nödvändigt att känna henne för att tycka om henne. Hon var vacker nog att behaga, till och med vid en första anblick. Hennes figur passade hennes ålder. Den var flickaktig, lätt och smidig. Alla kurvor var välformade, alla lemmar var proportionerliga. Ansiktet var uttrycksfullt och mjukt. Ögonen var vackra och emellanåt begåvade med en vinnande stråle som fann vägen ända in i hjärtat, med ord som dämpat talade med känslorna. Munnen var mycket söt. Hon hade utsökt hy och fint, svallande brunt hår …

Målning av John Singer Sargent: Portrait of Miss Elsie Palmer or Young Lady in White

 

Citattävlingen avgjord

Här kommer resultatet av citattävlingen. Det kom in 51 röster, alltså lottade vi ut 5 böcker. De vanns av Lena Berg, Stina Linse, Camilla Leijon, Katarina Bjelvenmark och Malin Sandström.

Flest röster fick – föga förvånande i dessa tider – citat nummer 4, med 16 röster: ”Det är allmänt känt att fördomar är svårast att utrota ur det hjärta vars jordmån aldrig har berikats med kunskap; de växer där, ostörda som ogräs bland sten.”

Därefter kom citat nummer 1, med 12 röster: ”Jag tycker att livet är för kort för att man ska ägna det åt att odla fiendskap och räkna oförrätter.”

Delad trea kom citat nummer 3, 5 röster: ”Jag är ingen fågel och jag är inte fångad i något nät. Jag är en fri människa med en självständig vilja, och nu använder jag den till att gå ifrån er.”

tillsammans med citat nummer 7: ”Att gråta är inte ett tecken på att man är svag. Ända sedan födseln har det alltid varit ett tecken på att man är vid liv.”

Femma blev citat nummer 9, 4 röster: ”Vänskap är inte en blomma som kan drivas fram som i ett växthus – sann vänskap är inte en planta som står i full blomning efter en natt och vissnar dagen därpå.”

Sexa kom citat nummer 5, 3 röster: ”Det är inte våldet som bäst besegrar hat, och hämnden kan inte sona en oförrätt”.

Och på delad sjundeplats kom citat 2: ”Inför er är jag varken man eller kvinna. Jag står framför er endast som författare. Det är den enda måttstock ni har rätt att mäta mig efter – den enda grundval jag accepterar för er bedömning.”

Liksom citat nummer 6: ”Lycka som inte delas kan knappast kallas lycka – den saknar smak.”

Och citat nummer 8: ”Kärleken är äkta – det mest äkta, det mest bestående, det ljuvligaste och ändå det bittraste vi upplever.”

Övriga citat fick inga röster.

Vi gratulerar pristagarna och tackar för era röster!

Charlotte Brontë och Jane Austen

Charlotte hade – uppenbarligen – inte mycket till övers för Jane Austen. Så här skrev hon idag för 169 år sedan, 1848, till kritikern G.H. Lewes: ’Why do you like Miss Austen so very much? I am puzzled on that point … what did I find? An accurate daguerrotyped portrait of a common-place face; a carefully-fenced, highly cultivated garden with neat borders and delicate flowers – but no glance of a bright vivid physiognomy – no open country – no fresh air – no blue hill – no bonny beck. I should hardly like to live with her ladies and gentlemen in their elegant but confined houses … I am wrong – or were you hasty in what you said?’

Nu är julen snart slut! Ta sista chansen att rösta och vinna böcker!

På fredag är det Tjugonde Knut. Då är julen slut och då avslutar vi röstningen i tävlingen där man kan vinna böcker genom att rösta på vilket Charlotte Brontë-citat man tycker bäst om. Bland dem som röstar lottar vi ut våra översättningar av Villette, Professorn och Systrarna Brontës Värld. En vinst på tio röster, så chanserna att vinna är ganska stora. Hittills har vi fått in 46 röster så kanske blir det minst 5 vinster.

Citaten hittar du nedan, röstar gör du enklast genom att skicka ett mail till angria@telia.com eller kommentera det här inlägget.

  1. Jag tycker att livet är för kort för att man ska ägna det åt att odla fiendskap och räkna oförrätter.
  2. Inför er är jag varken man eller kvinna. Jag står framför er endast som författare. Det är den enda måttstock ni har rätt att mäta mig efter – den enda grundval jag accepterar för er bedömning.
  3. Jag är ingen fågel och jag är inte fångad i något nät. Jag är en fri människa med en självständig vilja, och nu använder jag den till att gå ifrån er.
  4. Det är allmänt känt att fördomar är svårast att utrota ur det hjärta vars jordmån aldrig har berikats med kunskap; de växer där, ostörda som ogräs bland sten.
  5. Det är inte våldet som bäst besegrar hat, och hämnden kan inte sona en oförrätt
  6. Lycka som inte delas kan knappast kallas lycka – den saknar smak.
  7. Att gråta är inte ett tecken på att man är svag. Ända sedan födseln har det alltid varit ett tecken på att man är vid liv.
  8. Kärleken är äkta – det mest äkta, det mest bestående, det ljuvligaste och ändå det bittraste vi upplever.
  9. Vänskap är inte en blomma som kan drivas fram som i ett växthus – sann vänskap är inte en planta som står i full blomning efter en natt och vissnar dagen därpå.
  10. Mitt hjärta sökte mäta djupet av sin lycka. Det lodade och lodade och fann den bottenlös.
  11. Om du inte älskar en annan levande själ, så kommer du aldrig att bli besviken.
  12. ”Gråt inte, miss Jane”, sade Bessie när hon hade slutat. Lika gärna kunde hon ha sagt åt brasan att inte brinna …

Målning av Charles Courtney Curran: A breezy day

Än är inte julen slut! Rösta och vinn böcker!

Tävlingen där man kan vinna böcker genom att rösta på vilket Charlotte Brontë-citat man tycker bäst om pågår ända till Tjugondag Knut. Bland dem som röstar lottar vi ut våra översättningar av Villette, Professorn och Systrarna Brontës Värld. Har du dem redan eller har läst dem är de inte helt fel som presentböcker. En vinst på tio röster, så chanserna att vinna är ganska stora. Citaten hittar du nedan, röstar gör du enklast genom att skicka ett mail till angria@telia.com eller kommentera det här inlägget.

  1. Jag tycker att livet är för kort för att man ska ägna det åt att odla fiendskap och räkna oförrätter.
  2. Inför er är jag varken man eller kvinna. Jag står framför er endast som författare. Det är den enda måttstock ni har rätt att mäta mig efter – den enda grundval jag accepterar för er bedömning.
  3. Jag är ingen fågel och jag är inte fångad i något nät. Jag är en fri människa med en självständig vilja, och nu använder jag den till att gå ifrån er.
  4. Det är allmänt känt att fördomar är svårast att utrota ur det hjärta vars jordmån aldrig har berikats med kunskap; de växer där, ostörda som ogräs bland sten.
  5. Det är inte våldet som bäst besegrar hat, och hämnden kan inte sona en oförrätt
  6. Lycka som inte delas kan knappast kallas lycka – den saknar smak.
  7. Att gråta är inte ett tecken på att man är svag. Ända sedan födseln har det alltid varit ett tecken på att man är vid liv.
  8. Kärleken är äkta – det mest äkta, det mest bestående, det ljuvligaste och ändå det bittraste vi upplever.
  9. Vänskap är inte en blomma som kan drivas fram som i ett växthus – sann vänskap är inte en planta som står i full blomning efter en natt och vissnar dagen därpå.
  10. Mitt hjärta sökte mäta djupet av sin lycka. Det lodade och lodade och fann den bottenlös.
  11. Om du inte älskar en annan levande själ, så kommer du aldrig att bli besviken.
  12. ”Gråt inte, miss Jane”, sade Bessie när hon hade slutat. Lika gärna kunde hon ha sagt åt brasan att inte brinna …

Målning av Charles Courtney Curran: Lotus Lilies

RadioTimes: To Walk Invisible – Who were the real Brontë sisters?

To Walk Invisible: Who were the real Brontë sisters?

 

Tonight sees the airing of Happy Valley and Last Tango in Halifax creator Sally Wainwright’s latest project, a one-off two-hour period drama telling the story of famous authors (and sisters) Charlotte, Anne and Emily Brontë, as well as their wayward brother Branwell – and the author says it’s long been her ambition to bring that story to screen.

”I can’t remember a time when I didn’t know who the Brontës were,” Wainwright says in the Christmas double issue of Radio Times. ”I grew up in Sowerby Bridge, about eight miles from Haworth, so they were part of our local history. I visited the Parsonage dozens and dozens of times and was very familiar with the story of the Brontë family.

 

”Later, I came to the books; I think I’ve read all of them now, but it was reading Wuthering Heights when I was about 14, possibly earlier, that really pulled me in. I was blown away by how it’s so unlike anything you think women would be writing at that time. It’s so down-to-earth, it talks about the coarseness of real life, and that’s something that appeals enormously to me as a writer.”

Read on to find out more from Wainwright about the Brontës, how they lived and what she thinks they were really like – as well as a little extra historical context.

Starting with…


General life for the Brontës

”I’ve now done a lot of research into how the Brontës lived,” Wainwright says. ”Life expectancy in [Yorkshire town] Haworth at that time was 19, mainly due to poor sanitation – the main street would have been running with sewage.

”It was a bleak place to grow up, but it was close to Halifax, which had concerts and a thriving Philosophical Society and a Literary Society, so in many ways life for the Brontës was more sophisticated than we realise.”


How they spoke

”Writing a period drama is very different from writing contemporary drama and it’s often harder, because you’ve got to respect that people spoke in certain ways,” Wainwright says.

”I recently watched the 1970s drama serial about the Brontës, and they all spoke extremely correctly, posh and stiff, as if they’d been to drama school. Certainly they would have known correct grammar, but they would most definitely have had a Yorkshire accent and used local phrases.

”We’ve got books that have dialect in them, but we don’t know how accurate they are, so I’ve had to be quite inventive with the use of language, because I desperately wanted to get away from making it sound like just another period piece.”


The life of Charlotte (1816-55)

Finn Atkins as Charlotte Brontë in To Walk Invisible

”Charlotte (author of Jane Eyre, Shirley and Villette) was ambitious and very pushy; she clearly wanted to put herself out there,” Wainwright says.

”She lived for seven years after Anne died, she got married and was immensely celebrated in her own life-time, almost like she was a rock star.

”So she had a very different life, in the end, to the life Anne and Emily had. I’ve dramatised the sisters as being quite antagonistic to each other – there’s a scene where Emily slaps Charlotte and pushes her around, which may surprise some – but I think it comes across, subtextually, in what we know about Emily and Charlotte that they had quite a difficult relationship.”

To Walk Invisible picks up Charlotte after her return from a school in Brussels, where she and Emily had travelled to learn and teach English and music respectively until their Aunt Elizabeth Branwell (played by Jill Baker in flashbacks) died, calling them back to England. In 1843 Charlotte went back to Brussells alone, having become deeply attached to the married man who ran the school, Constantin Héger. However her second stay was not a happy one, and she returned to Haworth in 1844, later using her time in Brussels as inspiration for parts of The Professor and Villette.

After the events of To Walk Invisible (which sees her and her sisters’ books published), Charlotte outlived all her siblings and was the only Brontë to really enjoy public approval for her work. After marrying her father’s curate Arthur Bell Nicholls (played by Rory Fleck Byrne in the drama) in 1854 Charlotte fell pregnant, but died the next year before the child was born due to complications (probably extreme dehydration caused by vomiting and morning sickness, though some think she may have caught Typhus).


The life of Emily (1818-48)

Chloe Pirrie as Emily Brontë in To Walk Invisible

”Emily was intensely private, and resented any attempt to push her around,” Wainwright says. ”You’ve got to remember that Emily is the person who wrote Wuthering Heights; she went walking on the moors every day, and I wanted her to come across as vibrant and robust, not some pretty little miss out of Jane Austen.”

Of the three sisters, Emily struggled the most to find work teaching (the others were teachers or governesses at various points), telling one class that she preferred the dogs she’d met to any of the pupils. In the end after leaving a couple of positions she became more of a stay-at-home daughter, doing most of the cooking, cleaning and ironing for the family at the Parsonage while her sisters went out to work.

Emily caught a cold shortly after her brother Branwell’s death, which developed into an inflammation of the lungs and tuberculosis, leading to her death in 1848 after refusing to see ”poisoning doctors”.


The life of Anne (1820-49)

Charlie Murphy as Anne Brontë in To Walk Invisible

”I think Anne (Agnes Grey, The Tenant of Wildfell Hall) was the one who calmed her sisters down and made the relationship workable,” says Wainwright.

”She’s often dramatised as just being there to make up the numbers, but the quality of her work was just as astonishing as her sisters’ and I wanted that strong personality to come across.”

Anne left Haworth to work as a governess from 1839, mostly for the Robinson family at Thorp Green, and secured a job as tutor for her brother Branwell there in 1843. She left in 1846 shortly before Branwell was fired, probably after learning of his affair with the wife of their employer. She made lifelong friends with the Robinson children, however, and as a teacher was the only one of the Brontës who can be said to have found real success with the profession.

After returning home Anne, with her sisters, published a book of poems under the pseudonyms of Currer, Ellis and Acton Bell, paid for by money left to them by their late Aunt Branwell. Unfortunately, despite favourable reviews, the book only sold two copies, though it was enough to spur Anne and her sisters to write and publish the novels that would truly make their names.

After the publication of Agnes Grey and The Tenant of Wildfell Hall in 1847 and 1848 (the latter of which became a best-selling sensation, described as shocking for its depiction of alcoholism and debauchery), the death of Emily in September of the latter year affected Anne deeply. The pair had been close as children (collaborating on stories about the fictional land of Gondal as Charlotte and Branwell did for their own made-up country of Angria), and soon Anne’s grief overwhelmed her physical health, with the youngest Brontë catching influenza and then tuberculosis. After lingering for a few months, she died in 1849.

After death, Anne’s legacy has faded the most of the Brontë sisters, which some attribute to the actions of the still-living Charlotte when she blocked the posthumous republication of The Tenant of Wildfell Hall due to her disapproval of its content.


The life of their brother…

Adam Nagaitis as Branwell Brontë in To Walk Invisible

”Branwell (1817–48) is often just written off as “the wastrel brother”, but he was very talented, too,” Wainwright says.

”As a child he was the leader in a lot of their intellectual games and in their writing, but the sisters had the absolute gift of hard work, and I don’t think Branwell did. While there’s doubt, now, that he was an opium addict, Branwell certainly suffered from alcoholism, which, of course, is an illness. Nobody chooses to be an alcoholic and I wanted to show what living with this illness does to a family.”

To find out more about Branwell and his life, read our in-depth article here.


…and their father

Jonathan Pryce as Patrick Brontë in To Walk Invisible

”Much of what we think we know about the Brontës is coloured by [Elizabeth] Gaskell’s biography of Charlotte, which was by no means objective,” Wainwright says.

”She elaborated a lot to make a good tale and certainly she portrayed Patrick Brontë (1787– 1861) as a harshly authoritarian father. Juliet Barker, whose books I used a lot to research the film, has a very different version of Patrick. I think that, being Irish, he would have known the power of storytelling, and I’ve portrayed him as an enlightened man who very much believed in empowering women intellectually.”

Brontë outlived all of his children and his wife Maria Branwell Brontë (the latter by forty years), and after Charlotte’s death co-operated with Elizabeth Gaskell’s biography of his daughter. He lived until he was 84, during which time Charlotte’s husband and his former curate Arthur Bell Nichols lived in the Parsonage with him.


Conclusions

”The BBC approached me about five years ago to do something for the bicentennial of Charlotte’s birth in 1816,” Wainwright (above with actor Jonathan Pryce) recalls in her Radio Times piece.

”They wanted a biopic, and it could have been a full series, but I wanted to focus on the Brontës as mature adults, so I chose the three-year period leading up to Branwell Brontë’s death in 1848. The tragic aspect of the Brontës – three of the siblings died within ten months of one another – has always been a draw, but in this film I really didn’t want them to be defined by their deaths.

”What fascinates me is the fact of three literary geniuses sitting in the same room, and the fact that they were all women. It’s an extraordinarily compelling story, and I hope I’ve done it justice.”

En tidig julklapp!

Ur tomma intet kom en julklapp!

Systrarna Brontës Värld har utsetts till en av årets bästa böcker av Skånska Dagbladets kultursida! Så här skriver man:

Systrarna Brontës värld av Ann Dinsdale:
För alla som gillar systrarna Brontë är den här boken ett måste. Deras tragiska livsöden levandegörs med hjälp av foton, målningar, teckningar, ägodelar och husinteriörer. Det blir som ett titthål in i en annan tid, och ett dokument över deras korta men för framtida läsare så viktiga liv.

Hela artikeln här